Jag måste lätta ut lite irritation som jag har inom mig.

Herregud vad jag stör mig på negativa människor.

Dessa människor som ska låtsas vara intresserad av var man har för sig nu för tiden och vad som ligger i ens framtid, bara för att när man sedan berättar om sina drömmar & planer, ska kunna strö sin negativitet över allt som man just lagt på bordet.

Det stör mig så ENORMT mycket.

T.ex. när man berättar om sina framtida resor som man längtar till så mycket, och allt folk har att komma med är "Oj där är det farligt".

Visst jag kan helt och hållet förstå om familjemedlemmar blir oroliga när man ska åka så långt bort och att dem bara vill värna om ens säkerhet, MEN jag tycker det är fult att vissa använder sig av skrämselmetoder då istället för att bara säga "Var säkra och ta hand om varandra". 

För jag kommer åka varesig DU är rädd eller inte.

Och när någon säger "Där är det farligt" eller "Där finns det farliga personer" så tänker jag, vet inte dessa människor som säger detta att farliga personer och platser finns runt om i HELA VÄRLDEN, i varje land, i varje län, i varje stad finns det människor och platser som är farligare än andra, det är fakta.

 

Risker finns med allt man gör i livet, och självklart väljer man själv hur mycket risker man vill ta.

Personligen så vill inte jag leva i rädsla, jag vill kunna göra det jag drömmer om med ett öppet sinne, 

jag tar hellre "risker" och gör det jag önskar göra än att bara sitta hemma för att jag är för rädd för att leva livet som har tilldelats mig.

Jag kan dö av att sätta en bit gurka i halsen, eller när jag går över ett övergångsställe, eller när jag ligger och i sängen och sover, det kommer hända förr eller senare, på ett eller annat sätt, så jag väljer att leva levande hellre än att leva som att jag redan är död.

Det är så grymt tråkigt när någon måste placera oro och rädsla i ens huvud som inte var där till att börja med, och som därmed stänger ens sinne som en gång var så öppet för nya saker.

Som var så törstigt på nya erfarenheter och upplevelser, nu när man ger sig ut på dem där sakerna som man så länge drömt om, kommer den där rädslan som någon jävel placerat där, ligga och gnaga i bakhuvudet och ta upp plats som en gång var menat för förväntingar och glädje.

Jag tycker inte det är rättvist att överföra rädslan som man har i själen till någon annan, en rädsla som inte var min till att börja med, om något så tycker jag det är ett egoistiskt beteende. 

Någon kanske tänker att det är i all välmening dem säger det dem säger men för en annan så låter det bara som att du har svårt för att bara vara glad för någon annans skull.

 

Om det är rädsla och oro du känner inför det jag berättar, kom ihåg att det är DIN rädsla och oro, inte MIN.

Låt den då förbi din, för jag har inget intresse av att dela den med dig eller ta över den från dig, din rädsla kan du behålla för dig själv, så du behöver inte ens yttra den till mig.

Din rädsla bidrar bara med negativitet till mitt liv.

Så tänk på det nästa gång någon berättar om något som du märker att dem är exalterad över, förstör inte glädjen för den personen bara för att du är rädd.

Bara för att en person har blommat mer än du betyder det inte att du har rätten att dra av bladen från den andre.

Idag känner jag mig tom.

Tom på känslor, tom på ord, tom på förståelsen av hur kort livet kan vara och hur drastiskt det kan tas ifrån oss.

Så sjukt att döden kan påverka oss på ett helt annat sätt när man vet vem personen har varit, när man har sett personen en gång, när man liksom fysiskt sett personen levande.

Jag tänker på alla människor i världen som dött under dessa månader, i alla attacker, så många människor som har mist livet under så kort tid. Det är hemskt, så otroligt, otroligt, hemskt.

Men, jag tror att när det gäller så många människor, så många liv, är det alldeles för känslofyllt och för stort för att ens ta in på samma sätt som när det gäller en person.

Iallafall för mig.

Tänk hur det skulle vara om man kände sorg för varenda människa som dör varje dag, individuell sorg för varenda person som mister livet, en på ett hemskare sätt än den andra.

Jag tror inte man som människa klarar av en sån stor mängd av sorg och därför kan man automatiskt inte ta in det ända in i själen. 

Man blir mest målös, målös och sorgsen överlag för man kan ändå förstå hur många personer som har förlorat människor som dem har älskat över allt annat.

Jag är en extremt känslig människa, jag känner allt som går att känna, speciellt medlidande.

Jag känner medlidande för alla som förlorar någon som dom älskar, för alla djur som lever och dör i misär och plågeri, för alla barn som får växa upp utan en förälder, och för alla föräldrar som får leva vidare utan sina barn (om dem inte själv har valt det d.v.s.), för alla som blivit utsatt för ett övergrepp men som inte får någon rättvisa, och för alla dem som aldrig känt sig älskade.

Jag känner med alla orättvisor.

Jag vill avsluta det här inlägget med att skriva:

 

Vila i frid alla ni som inte är i livet längre.

Livet var kanske inte ämnat att sluta så drastiskt för er som det gjorde.

Men jag tror att efter detta liv så väntar ett annat, och jag hoppas ni har hittat dit.

Och att ni hittar lyckan, friden och tryggheten som ni säkert sökte eller hade i detta liv.

 

 

 

Ey yo!! WHATZ AP?

Jag och bloggisen har inte haft kontakt på några månader nu, men fick en sån kick att blogga nu när jag satt och läste några andra bloggar.

Vad har jag haft för mig på senaste då? INTE MYCKET, inte mycket alls, jag är hemkommen från Costa Rica sen slutet av april, vilket var för ca fyra månader sedan, hehe.

Och sen dess så har jag ärligt talat typ inte gjort något speciellt, typ hängt med min syster, familj och vänner och sen mitten av juni tills nu så har jag worked my butt off, har verkligen jobbat som ett as, speciellt i juli när sommaren stod som högst.

Nu börjar jobbpassen glesna för varje vecka som går, dem blir färre och färre och jag har märkt att nu när jobbet drar sig tillbaka kommer hösten automatiskt fram istället, så det här med att njuta av svenska sommaren får nog vänta tills nästa år.

Men jag ska ej klaga, för jag och min hermana har nämnligen bokat resa till både Mexico OCH mitt älskade Costa Rica(AAAAH) i november! Så taggad att uppleva Mexico och att få träffa mina älskade vänner i Costa Rica igen!

Idag har jag jobbat, tränat och nu har jag kollat färdigt på the last song, och som alla andra gånger som jag kollat på den så grina jag ögonen ur mig.

Kan relatera till filmen på ett sätt, med att förlora en förälder, även om inte någon av mina föräldrar har gått bort i cancer, så är det ändå en som har "gått bort" fast på ett annat sätt, och jag tror det trycker på en känsla i kroppen som liknar en riktig bortgång när jag kollar på en sorglig film som denna, does it make sense? aja whatevs.

Detta var dagens uppdatering! Vi får ser om det blir fler framöver, om stjärnorna vill!